Näringsfrihetens första genombrott i Sverige

Publicerad den 6 juni 2017

HANTVERKSHISTORIA | Det är i helgen exakt 170 år sedan Stockholms Hantverksförening bildades. Vi bjuder den här veckan på spännande långläsning från den jubileumsbok som utgavs i samband med föreningens 150-årsjubileum. I första delen berättas om hur skråväsendet försvann och hur kvinnorna fick starkare ställning i samhället.


Ännu under första delen av 1800-talet var det svenska hantverket organiserat i det internationella system, skråväsendet, som hade sina rötter i senmedeltiden. Det innebar att alla mästare inom samma hantverk bildade ett skrå, en förening med en ålderman som ordförande, och med syfte att ömsesidigt stödja varandra.


I princip gällde sträng åtskillnad mellan stad och land, varvid hantverk och handel var förbehållna städerna, medan landsbygden svarade för de traditionella jordbruksnäringarna, åkerbruk, boskapsskötsel, skogsbruk och fiske. I socknarna fick endast finnas enstaka ”gärningsmän”: skräddare, skomakare och smeder, vilka dock betalade skatt i närmaste stad.


En sträng arbetsfördelning rådde inom städernas hantverk. Skråna hade monopol på tillverkning och försäljning av sina produkter och endast mästare inom berört yrke fick utöva sitt hantverk. Varje skrå utövade under ledning av ålderman och bisittare en sträng kontroll över rekryteringen till sitt hantverk, där vägen till mästerskapet gick över en obligatorisk lärotid.


Den unge pojken, och endast pojkar kunde komma i fråga, skrevs in i lära hos en mästare och fick under ett antal år utså en hård fostran tills han kunde avlägga gesällprov och upptas i gesällskapets brödrasamfund. Gesällerna hade möjlighet att söka sig till andra mästare för arbete och vidare utbildning och det var tradition, att de vandrade omkring i landet och även utanför dess gränser, vilket gav dem stora möjligheter att utveckla sitt yrkeskunnande och vidga sina kunskaper om världen. Läroåren avslutades med ett mästarprov, som ställde stora krav på yrkesskicklighet.


Därefter gällde det för den nye mästaren söka vinna burskap med fulla borgerliga rättigheter och skyldigheter i någon stad och sätt att slå sig ner där som egen mästare. Antalet mästare inom varje yrke var i regel begränsat och det kunder vara svårt att utan familjeband förvärva rätt till egen verkstad.


Skråväsendet fick sin sega livskraft genom att utövarna av hantverk i städer med mycket långsam tillväxt tillförsäkrades avsättning för sina produkter utan besvärande konkurrens, att yrkesutbildningens problem löstes samt att skråsammanslutningarna gav viss trygghet genom den inbördes hjälp vid kriser i livet, som de kunde erbjuda sina medlemmar. Alldeles effektivt kunde systemet aldrig uppehållas och den jakt på ”fuskare” utanför ämbetet verksamma hantverkare, som skedde med lagens hjälp, torde vara lika gammal som själva skråväsendet.


Under sitt senare skede reglerades skråväsendet genom en år 1720 utfärdad skråordning, som enligt tidens förhärskande ekonomiska åskådning, var gynnsamt inställd till systemet. De alltmer uppväxande fabrikerna vid sidan av skråväsendet fick sin rättsliga ställning reglerad genom 1739 års manufakturprivilegier och hallordning.


Gränsen var flytande men i praktiken tillämpades att de tidigare skråbundna hantverken fortsatte att vara det medan övrig produktion skedde under skydd av manufakturprivilegierna och deras hallrätt även om det till sin natur var mer hantverk än fabriksarbete. Kompetenskraven var lindrigare under hallrätten än under skråna och med den nya lagstiftningen öppnades en väg att undergräva skråväsendet genom att gynna framställning av hantverkstyp under manufaktur-privilegierna. Kommerskollegium utnyttjade också alltmer möjligheterna till dispens i sin strävan efter vidgad näringsfrihet, vilket skapade irritation bland skråhantverkarna.


Redan mot frihetstidens slut började oppositionen mot det gamla skråsystemet med dess tvång att göra sig gällande och vid 1800-talets ingång förstärktes den genom starka impulser från utlandet. I Frankrike hade revolutionen sopat bort skråsystemet, i Danmark infördes betydande lättnader och i England gav bomullsindustrins storartade utveckling vid sidan av skråsystemet en tankeväckare.


Efter statsvälvningen 1809 kunde en målmedveten opposition framträda också i Sverige och den ledde till att Kungl Majt år 1812 tillsatte en kommitté att utreda näringslivets författningar. Den lade fram ett mycket moderat förslag 1816, men den starkt konservative Karl Johan ville inte rubba den bestående ordningen.


Förslaget fick vila och näringsfriheten blev ett stående stridsämne på riksdagarna under de följande decennierna. Mot adelns och bondeståndens ihärdiga ansträngningar för reformer reste borgarståndet, vanligen stödda av prästerna, ett segt och endast långsamt vikande motstånd. Den liberala pressen var en ny och viktig faktor i opinionsbildningen för reformer.


Kommerskollegium fick 1835 i uppdrag att vidta lämpliga jämkningar i 1816 års kommittéförslag men använde tillfället till att lägga fram ett betänkande om utövande av hantverk samt fabriksrörelse och manufaktur, som ville bibehålla förbudet mot verkstadsrörelse på landet, men radikalt slopa skråväsendet i städerna.


Förslaget fick ett blandat mottagande och regeringen ville inte lägga fram det för beslut i riksdagen. Några år därefter utfärdades i broderlandet Norge en lag om successiv avveckling av skråsystemet, men det påverkade inte svenska förhållanden. Först när Karl XIV Johan avled 1844 och efterträddes av sin son Oscar, som var starkt gripen av liberalismens idéer, kunde reformer genomföras.


Den nye konungen hade redan 1839 utarbetat ett ”PM rörande Näringsfrågan”, där han underströk nödvändigheten av en reform och visade sin starka känsla för rätten till självförsörjning. Han anslöt sig till Kommerskollegiums hållning i fråga om näringarna på landsbygden och föreslog skrånas avskaffande i städerna och ersättande med hantverkssocieteter.


Någon form av kompetenskontroll ansåg han vara nödvändig om mästarproven skulle kunna avskaffas. Reformen dröjde dock två år efter tronskiftet, vilket främst berodde på det tidskrävande arbetet med att utforma de nya författningarna i detalj.


Att hantverksämbetena i de två största städerna Stockholm och Göteborg försökte utverka nya uppskov spelade sannolikt inte någon roll. Trots deras uppvaktning om bibehållande av skråordningen i Stockholm mognade tiden sakta men säkert för den stora reformens genomförande.


Konungen drev målmedvetet på reformarbetet och under våren kunde statsrådet Fåhreus lägga fram ett förslag om en ny hantverksordning. Redan en månad tidigare hade det sipprat ut till pressen, att den stora frågan äntligen stod inför sitt avgörande och den offentliga debatten blossade upp på nytt.


Motståndarna hade inte givit upp och fick Post- och Inrikes Tidningar som organ för sitt försvar för skråväsendet medan det radikala Aftonbladet uttryckte farhågor för att reformen inte skulle bli tillräckligt genomgripande.


Regeringen fortsatte att överlägga i frågan och Oskar I utarbetade i en ny PM angående handels- och hantverksförfattningarna inför beredningen av lagförslaget i statsrådet. Sedan 1839 hade konungen hunnit ännu ett stycke längre på näringsfrihetens väg och önskade inte behålla det gamla förbudet mot hantverkare på landsbygden.


Till sist kunde regeringen samtidigt med en ny handelsordning utfärda den nya fabriks- och hantverksordningen den 22 december 1846. Den i vårt lands hela ekonomiska liv djupt ingripande reform, som sent omsider fördes i hamn, betecknar slutet på skråväsendets flerhundraåriga epok, även om en del rester av det gamla systemet ännu bibehölls för att under en mellanperiod mildra övergången till ett helt fritt näringsliv.


Separationen mellan stads- och lantmannanäringar blev praktiskt taget upphävd. Landsbygden jämställdes med städerna i fråga om rätt att starta hantverk och anlägga fabriker. Därvid kom hantverksidkare i städerna med tyngre skatter, i en oförmånlig ställning, som till stor del kompenserades av en bestämmelse, att hantverkare inom en halv mils omkrets från en stad var skyldiga att förvärva burskap där och delta i alla borgerliga skyldigheter.


Hantverkets gamla, traditionsrika organisationer i städerna slogs inte helt sönder men berövades sin reella betydelse för yrkena genom att skråna avskaffades. Det skulle dock vara idkarna av varje yrke särskilt eller flera tillsammans att förvalta sina gemensamma tillgångar och hålla sammanträden ”om vad som till hanteringens bästa länder”.


Som ersättning för skråna skulle i varje stad idkare av hantverk som bageri-, bryggeri- och slakterihantering utgöra en hantverksförening, som samfällt eller genom fullmäktige ägde att för yrkenas förkovran besörja gemensamma angelägenheter. Antalet fullmäktige fick bestämmas av näringsidkarna själva med hänsyn till deras antal och stadens storlek och valet skulle förrättas inför stadens magistrater enligt de regler som gällde vid val av stadens äldste.


Efter samma grunder ägde fabriksidkarna i varje stad att bilda en fabriksförening och iden samtidigt utfärdade handelsordningen stadgades om handelsföreningar. Det antyddes, tydligen med tanke på de mindre städerna, att gemensamma föreningar kunde bildas istället för särskilda.


För rätt att idka hantverk med hjälp av anställda arbetare gällde i första hand vissa allmänna kompetenskrav: att vara svensk medborgare, att råda över sig själv och sin egendom, äga god frejd, kunna skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten samt att ha begått nattvarden. Dessutom hade mästarprovet bibehållits, men för att skydda aspiranter mot trakasserier från tidigare yrkesutövare infördes en ny form för granskningen.


Förvärvande av mästerskap gällde endast tjugo specificerade hantverk som: bokbindare, glasmästare, handskmakare, kopparslagare och snörmakare. Urvalet kan tyckas något tillfälligt, men bestämmelserna tycks ha följt den allmänna regeln att från mästerskap undanta dels sådana hantverk som i hög grad övergått till karaktären av fabriker: borstbindare, vagnmakare och krukmakare till exempel och dels var svagt representerade eller på utdöende, bland andra: knappmakare, perukmakare, sporrmakare och tenngjutare.


Den ömtåliga frågan om mästarprovets bedömande hade lösts efter den linje, som Oskar I rekommenderade 1839, en opartisk granskningsnämnd efter mönster av 1839 års norska lag. Den sökande fick anmäla sig hos magistraten med prov på sin yrkesskicklighet och intyg att han själv hade förfärdigat arbetet. Hantverksföreningen hade rätt att yttra sig inom en månad, men den egentliga granskningen av provet skulle fem ”rättskaffens och sakkunniga män”, som magistrat och borgerskapets äldste utsett, verkställa. Godkände de provet utfärdade magistraten mästarbrev mot lösen av 2 rd.


Den diffusa linjen mellan hantverk och fabrik blev knappast klarare genom förordningens definition ”så kallade manufakturinrättningar” med specificerade undantag, främst rörande bergverken.


Fabriksidkarna var i motsats till hantverkarna inte förpliktade att söka burskap, men för övrigt gällde samma allmänna kompetenskrav. Motsvarighet till mästarprovet fordrades endast för kemiska fabriker av hälsovådlig eller brandfarlig karaktär, för vilka idkaren skulle styrka sin yrkeskompetens.


För övrigt kunde den som i stad vill driva fabrik, hålla verkstad för hantverk utan krav på mästerskap eller idka bageri-, bryggeri- eller slakterihantering göra anmälan härom till magistraten. Fabriks- och hantverksföreningarna ägde rätt att yttra sig över anmälningarna inom en månad. Magistratens beslut i frågor rörande näringsutövning kunde överklagas hos länsstyrelserna och vidare hos Kungl Majt.


Förhållandet mellan arbetsgivare och anställda förändrades delvis. Från skråtiden behölls graderingen mellan lärpojkar och gesäller, medan de obligatoriska lärotiderna avskaffades. Ett starkare skydd för arbetskraften mot exploatering infördes genom en minimiålder på tolv år för alla arbetare och begränsning av prövo- och lärotider för de unga upp till tre månader, respektive tre år.


Gesällprovet avskaffades och ersattes med ett intyg från sakkunnig och trovärdig person om nöjaktiga färdigheter och kunskap. Gesäller skulle vidare ha uppnått 18 års ålder, äga god frejd och ha mottagit nattvarden. Gesällbrev utfärdades i städerna av vederbörande fabriks- eller hantverksförening mot lösen av 1 rd.


Den nya förordningens förankring i liberalismen kom klart till uttryck i bestämmelser om kvinnans näringsrätt och den så kallade självförsörjningsregeln, som kung Oskar hade omhuldat, men som blev en nagel i ögat på burskapsägande hantverkare. Kvinnorna blev i princip likställda med männen, med reservation för att en gift kvinna måste ha sin mans samtycke, men de kunde inte förvärva mästerskap och burskap.


Den personliga arbetsfriheten tryggades genom att varje myndig svensk man och kvinna efter särskilda ungefär likartade bestämmelser hade rätt att ”med egna händer till avsalu åstadkomma hantverksarbeten och andra tillverkningar”. Rätt till utövande av hantverk i denna form, som onekligen kunde fresta till utnyttjande som täckmantel för mer omfattande verksamhet, beviljades av magistraterna i städerna.


Striden om näringsfriheten avblåstes inte med reformen 1846, som endast var en etapp på vägen till full näringsfrihet. Stockholms hantverksmästare reste in i det sista ett hårdnackat motstånd mot reformen. De gav sig ingalunda slaget helt förlorat, då de gick att organisera sig i den hantverksförening som föreskrivits i den nya organisationen.



Texten är hämtad från boken Stockholms stads Hantverksförening 150 år 1847–1997, sammanställd av Eva Eggeby.

Lämna kommentarer

Ditt namn*

Din e-postadress*

Din kommentar*


Fält markerade med * är obligatoriska

Tipsa någon om sidan

Till e-post*

Ange e-postadressen till personen du vill tipsa om sidan

Ditt namn*

Din e-postadress*

Ditt meddelande

Fält markerade med * är obligatoriska

Fler artiklar