Så bildades Stockholms Hantverksförening – Sveriges piggaste 170-åring

Publicerad den 8 juni 2017

HANTVERKSHISTORIA | En slaktare som kallade sig major och en bibliofil som var garvare till yrket, eliten bland stadens hantverksidkande borgerskap och ett avgörande möte i det gamla rådhuset i juni 1847. Vi fortsätter den fascinerande följetongen om hur det gick till när Stockholms Hantverksförening föddes för exakt 170 år sedan.


A. N. Lundh och Per Henrik Hesselgren, aktiva i Stockholms Hantverksförening under dess tidiga år.


Den 11 juni 1847 samlades huvudstadens hantverkare och fabriksidkare i den mindre salen i gamla rådhuset vid Riddarhustorget för att förrätta val till de föreningar som föreskrivits i den nya fabriks- och hantverksordningen. De många mötesdeltagarna beslöt först att inte använda möjligheten att bilda en gemensam förening, vilket var naturligt i en stad av Stockholms storlek, liksom det var självklart att ta fullmäktigeinstitutionen i bruk.


Valen började med hantverkarna, vilka ropades upp efter gällande klassifikation. För de skrån som redan före mötet hade förrättat val upplästes endast protokollsutdrag om besluten. Varje yrke utsåg en fullmäktig och en suppleant. I sin ursprungliga form var Stockholms Hantverksförening sammansatt av fyrtio yrkesgrupper, senare utvidgat till femtio. Som exempel kan nämnas: bryggare, skräddare, körsnärer, bokbindare, plåtslagare, klockgjutare, urfabrikörer, hovslagare, notfiskare, vagnmakare och hyrkuskar.


I föreningen var alltså inte enbart de tidigare skråbundna yrkena representerade utan även sådana som hade bedrivits under hallrätt. I fråga om storlek, produktionsteknik och ekonomisk standard var variationerna mellan de olika yrkesgrupperna ofta mycket stora och egentlig hantverkskaraktär saknades i några fall för exempelvis hyrkuskar och notfiskare.


De första fullmäktige i Stockholms Hantverksförening utgjordes av eliten bland stadens hantverksidkande borgerskap. Åtminstone tjugofem av dem hade varit åldermän i de nu upphävda skråna och även bland suppleanterna återfanns några åldermän samt en del bisittare. Hantverksföreningens och fullmäktiges förste ordförande blev åldermannen i f d målarämbetet Carl Gustaf Gustafsson och vice ordförande åldermannen i f d skräddarämbetet Carl Fredrik Spångberg.


Till sin sammansättning hade föreningens första ledning alltså karaktären av ett åldermannakollegium från det döende skråväsendets tid, vilket kan vara av vikt att hålla i minnet för att rätt förstå verksamheten under det första skeendet.


Många kända namn möter bland den första uppsättningen. Till den verkliga hantverksaristokratin hörde bryggarnas och garvarnas representanter. Bryggarnas fullmäktige Anders Johan Lychou med eget företag vid Jakobsbergsgatan tillhörde en av stadens mest kända bryggarsläkter. Garvarna representerades av Jacob Westin, den siste ättlingen av Stockholms mest berömda garvardynasti. Han blev senare namnkunnig som outtröttlig bibliofil och handskriftsamlare och stor donator till Uppsala universitet.


Givetvis var ett svalg befäst mellan dessa storborgare och de anspråkslösa företrädarna för notfiskarnas och klädrenovatörernas yrken. En pittoresk och välkänd gestalt i det dåtida Stockholm var slaktaren G A Hejkorn, som hellre skrev sig som major, en titel han var berättigad till genom borgerskapets kavalleri. Officersposten var huvudsakligen av representativ art men ställde en del krav på sina innehavare. Vid Karl Johans 25-årsjubileum som regent 1843 var Hejkorn en av två adjutanter som eskorterade sjuglasvagnen vid kungens färd från slottet till borgerskapets lysande fest på Börsen och året därefter anförde han vid kungens begravning borgerskapets kavalleri vid parad på Riddarhustorget.


Generationer av obruten hantverkstradition representerades av sådana namn som bokbindaren Carl Edvard Schneidler av en släkt med elva medlemmar i bokbindaryrket i Stockholm sedan 1670-talet och kopparslagaren David Lindskog, vars fader före honom hade varit ålderman i kopparslagarämbetet 1797–1823. Lindskog uppnådde ovanligt hög ålder och representerade ända in på 1880-talet hantverkets organisation under skråtiden. Åtminstone två av de första fullmäktige bar namn som, ännu efter hundra år, representerade existerande företag; bagaren W Karsten och plåtslagaren J G Schuberth.


Det var alltså en högt kvalificerad församling som utgjorde Stockholms Hantverksförenings första ledning. Samtliga ägde en ingående kännedom om förhållandena i sina yrken och hade genom tidigare förtroendeuppdrag förvärvat stor föreningsvana. Å andra sidan kunde de knappast undgå att få en viss betydelse för inriktningen av föreningens strävanden att den nya organisationen hade påtvingats de gamla hantverksmästarna mot deras bestämda önskan. Skråväsendets rötter gick alltför djupt för att kunna ryckas med ett enda grepp.


Texten är hämtad från boken Stockholms stads Hantverksförening 150 år 1847–1997, sammanställd av Eva Eggeby samt Stockholms Stads Handtverksförenings Historik, utgiven 1915, sammanställd av fil. Dr. Åke Eliæson.


Missade du den första delen?

Här kan du läsa om Näringsfrihetens första genombrott i Sverige. 


Lämna kommentarer

Ditt namn*

Din e-postadress*

Din kommentar*


Fält markerade med * är obligatoriska

Tipsa någon om sidan

Till e-post*

Ange e-postadressen till personen du vill tipsa om sidan

Ditt namn*

Din e-postadress*

Ditt meddelande

Fält markerade med * är obligatoriska

Fler artiklar